Livet satte krokben och jag föll

Och föll och föll och föll och föll.

Det är svårt, eller snarare omöjligt, att förbereda sig på smällar som man liksom inte ser komma. Det går ju inte att ta en självförsvarskurs i att hantera känslor, duvet.

Jag tror att det är det vi minst anar skall hända, som gör oss mest illa när det väl händer.
Det var som jag skrev för ett par veckor sedan:
“Det man inte får ha sönder. Det tappar man i backen.
Det som inte går att laga. Det faller och går i tusen bitar.”

Idag var det jag som föll.
Idag är det jag som ligger i tusen bitar på asfalten och funderar på vart man skall börja.
Vilken bit skall man plocka upp först?

Det där med att plocka upp och plåstra om och limma och laga, det får vänta.
Idag är en dålig dag, och det är okej. Den här dagen kommer inte att bli bra och jag tänker inte att tvinga den, för det är inte så det funkar. Idag blöder det från glasskärvorna på asfalt.

Släck månen och plocka ned stjärnorna; Idag är det dramatik.
Det är okej, Sofie. Man får blöda.

Tjugosextusen personer under regnbågen

Pride.

I lördags firades det pride i Zurich. Eller ja, inte enligt papper. Enligt papper var det en demostration, därför enbart då tillåts så många människor att samlas på samma plats. Corona, duvet.

Men papprena kan dra dit pepparn växer. Det firades. Oj vad det firades. Solen lyste och regnbågsflaggor hissades till skyarna och hög musik ekade mellan husväggarna. Det bars runt på pappmuggar fyllda av alkoholhaltiga drycker. Proseccoflaskor i händerna och leenden på läpparna. Glitter och drag. Osminkat och naket.

Tjugosextusen personer gick genom Zurich i paraden och det kändes så jävla fint bara. Extramycket fint nu. Det är tjugo dagar kvar till omröstning och nu är det verkligen in i kaklet. Det får bära eller brista.

Vi ger av allt vi har och lite till. Snart stupar vi framlänges men så får det vara; jag håller andan.

Jag och den starkalugnatrygga.
Min fina kompis Shaina och hennes fina kille David.
Min fina kompis Shaina, och jag.

En månad kvar och den andra andningen

Den tjugosjätte augusti markerar två saker.
1: Mamsi, min mamsi fyller år. Länge, länge, länge leve hon. Hipphipphurraaa!
2: Det är officiellt en månad kvar till valet. Hopp och förtvivlan. Nu åker vi.

Jag har precis vinkat tack och hejdå. Sagt vi ses om ett år igen, till sommaren.
Öppnat dörren på vid gavel och låtit hösten klampa rakt in. Med skorna på å hela köret. Tja, men varför inte liksom? Ingen mellanmjök i det här hushållet. Allt eller inget.

Hösten klampade in med det nya serverat på ett silverfat.
Hösten som tillåter det ena kapitlet att avslutas -snippsnappsnut- och det nya att börja ta form. Jomantackar.
Jag har börjat komma in i den andra anledningen inför den 26:e september. Jag känner mig stark och lugn och trygg i vart jag står, och varför jag vägrar att flytta på mig trots att vindarna viner runt omkring.

Jag känner ett så stort ansvar för att ställa mig på barrikaderna och utbilda. För det är precis vad så mycket grundas i; en ofattbar okunskap.
Jag känner ett ansvar gentemot dem som lever i tystnad och för dem som försökt men blivit tystade.
Jag känner ett ansvar gentemot dem som gömmer sina färger inuti, för att samhällets norm säger svart eller vit. Max grått.
Jag känner ett ansvar gentemot dem som lever i förtryck och som får utstå såväl psykisk som fysisk misshandel (jajamän, det händer precis här, i det här landet. I vårat Schweiz).

Jag kommer aldrig att klandra en enda en av er för att ni inte syns under den här kampanjen.
Jag vet att det finns så många som vill, men som inte orkar eller vågar eller kan.

Jag har ingen tuff historia. Jag har alltid fått vara jag – mer eller mindre, som det skall vara -, och jag har aldrig blivit ifrågasatt för vem eller hur jag älskar.
Jag är så priviligerad och det är också vad som gör att jag orkar; Det är vad som gör att jag måste orka och bära och höja rösten jamenbaraliiiitehögre. För mig, och för er som inte syns. Jag vet att ni finns.

Tack till alla er som kom före oss och trampade upp stigen. Nu är vi många på vägen. Snart finns vägen på kartan.
Hejdå sommaren, tack för att du kom och för att du fanns.
Hej hösten, jag är redo.

Den 13:e September 2020 drack vi öl i solnedgång. Det var sista kvällen med bara ben.

En ny tid

På morgonen innan jobbet börjar är jag sedvanligt ute med vår hund, Frans, på promenad. Det bästa med våra morgonpromenader runt den lilla staden är att kolla på folk, och hur morgnarna uppenbarar sig i olika skepnader. Från juni fram till igår har det varit nästan knäpptyst. Semesterperioden har stått i högblom och folk har utvandrat på diverse semesteräventyr; Italien. Frankrike. Tyskland. Österrike.

Brunbrända kroppar och solkyssta kinder och solblekta hår som vittnar om D-vitamin.
Skrapsår på knäna och blåmärken och utnötta sandaler som vittnar om kittlande skratt.

Jag skrev i fredags att vi stod inför den sista helgen av sommar. Jag hade rätt.

Igår morse ångades luften av mina nyvakna andetag i takt med att små personer med nya väskor var påväg mot sin första skoldag. De utnötta sandalerna hade bytts ut mot färgglada “jympadojjor”, och med stolta steg vandrade man mot skolhuset och den högre siffran på klassrumsdörren. Jag minns det så väl; den påtagliga känslan av att vara ett år äldre. En klass över. Samma sak varje år i Augusti månad.

Hej hösten, jag har längtat.

Sommarens sista andetag och fredagskänslan

Enligt väderappen tar sommaren sina sista andetag under de kommande dagarna för att sedan lämna över. Äntligen; hösten. Det nya kapitlet och den krispiga luften. Färgerna och dofterna och nästa tid. Ni vet att jag har längtat.

Men först är det fredag och snart skall det bli helg. Det blir en sommarhelg. Jag känner mig liksom lite skyldig att andas tillsammans med sommaren in i det sista; innan den går och kolarvippen för i år. Annars kommer en ju sitta å svära åt sig själv i November när mörkret aldrig blir ljust och när snön faller men vägrar att stanna. Det är ju sedan gammalt. Varje år samma sak. I år när den dagen kommer, då skall jag påminna mig själv om den här helgen. Den sista. Jag skall gömma den nära hjärtat.

Imorgon blir det tjugoåtta grader. Vi skall åka och bada och dricka bubbliga, alkoholhaltiga drycker vid Rhein. Hoppa från klippsatser rätt ner i det kalla, klara. När våra kroppar blir solkyssta och när den starkalugnatrygga fått ännu fler fräknar skall vi äta middag med kompisar. Kanske grilla, kanske en uteservering.

Jag skall andas tillsammans med sommaren i helgen. Jag behöver andas. Lite djupa jävla andetag.

Bild på mig precis innan den förra sommaren lämnade över stafettpinnen till hösten. Kanske den bästa tiden jag vet, nu när jag tänker efter.

Det är nedräkning nu

Den tjugosjätte september går Schweiz till val. Detharjagjusagt, visst? Det blir folkomröstning i frågan om att legalisera samkönade äktenskap, adoption, och rätt till assisterad befruktning.

Kampanjerna har precis dragit igång. Det bubblar i städerna. För och emot. Plus och minus. Argumenten flödar och slås fram och tillbaka likt en pingisboll mot racket. Det debatteras i bästa sändningstid och det pratas i ett på radion. Jag blir ledsen över att vi inte har kommit längre än såhär i Schweiz i augusti, 2021. Samtidigt är jag glad över att debatten just nu får utrymme. Förstås. Hoppet om att en förändring vilar runt hörnet finns i vare liten molekyl av det som är jag.

Det finns en stark motståndsrörelse här; Folk som kommer att göra allt i sin makt för att vi skall tystas ner. Och för att vi skall fortsätta vara olagliga på papper.
Min penna glöder starkare än någonsin, och min röst kommer aldrig att tystna.

Dessutom kan man just nu se mitt lilla ansikte tillsammans med den starkalugnatrygga på otaliga flyers, posters, och i artiklar. Inte ens där tänker jag gömma mig. Trist för er, motståndsrörelsen. Trist för er. 🙂

Hepp!

Listan

Jag tänker ganska ofta på att hela pandemin känns som förlorad tid. Jag kan liksom nästan få lite ångest av tanken på allt som inte blev. Allt som sattes på paus och vänt. Andra halvleken som aldrig hann spelas färdigt; Det som ställdes in.

Samtidigt tänker jag att så mycket har fått tid att läka. Missförstå mig rätt nu, för samtidigt som en del saker fått ett plåster – har många andra haft blödande sår. Vårdats på sjukhus. Förlorat nära och kära. Sett hur livet bara glidit mellan fingrarna på en älskad. Jag vet jag vet jag vet.

Men kan vi inte sätta eländet på paus för en liten stund och ta våra drömmar i handen; gå på en liten promenad tillsammans. Skriva en lista. Papper och penna för hand. Nu åker vi. På min lista skriver jag ner allt jag vill se-höra-göra-röra som inte blivit den senaste tiden. Platser jag vill besöka. Jag kan börja, så fortsätter du, okej? Jag tror att vi behöver det här. Lite jävla färg och hopp.

  • Åka till Paris. Vandra på kullerstensgator och dricka kaffe i Montmartre i kvällssol. Titta på hur Eiffeltornet glittrar om kvällen. Dragspelsmusik i små hörn och croissants.
  • Gå på museum. Fotografiskt eller modern art. Köpa en tavla eller en poster kanske.
  • Artipelag!!! Dit måste jag åka tillbaka så snart jag sätter foten på svensk mark igen.
  • Boka en spontan weekendresa till en stand jag aldrig varit i. Helst boka kvällen innan avfärd. Packa i all hast med pirr i magen. Tänker mig kanske Prag, eller Lissabon, eller Venedig eller kanske Milano.
  • Gå på långa promenader i höstregn. Det fina lätta regnet. Röda och orangea och gula löv under fötterna.
  • Dricka vin på uteservering under filtar. Rött vin.
  • Köpa massor av te. Ladda upp.

Nu är det din tur. Vad står det på din lista?

Måndag

Hej och godmorgon.

Jag tog visst en omedveten paus från att skriva. Tiden liksom bara försvann. Jag var lövet som sveptes långtlångt bort med vinden, men nu har jag fått fotfäste nog att vandra tillbaka hem igen.

Min stora lillasyster har varit här över helgen. Det var arton månader sedan vi sist sågs, så dosen av henne var precis liksom dosen av mamma och pappa – slut. Det var arton månader sedan vi sågs och i november fyller hon arton år. Det där med tid är ett fenomen som jag aldrig riktigt kommer att förstå mig på. Varför springer den förbi när jag går. Varför springer jag förbi när den har stannat.

I takt med att systern landade på Zurich flygplats, lade sig sommaren åter som ett tungt täcke över oss. Jag vet att vi bara har den till låns, och det känns nästan fint. Jag vill vända blad nu, sommaren. Okej? Jag vill börja skriva kapitelt om hösten. Men ok. Fine. Du får augusti. Men sedan kan vi väll ändå gå vidare?

Helgen sammanfattas:

  • (1)35 grader varmt.
  • Badade tills huden blev skrynklig. “Simhud mellan tårna”, som pappa hade sagt.
  • Solade och Silvi fick tillbaka sina fräknar. Älsklingsfräknarna.
  • Drack drinkar på en takterass i sommarnatt.
  • Fick sjutton myggbett.
  • Sa hej och hejdå till min stora lillasyster.

Hej och godmorgon. Nu är det en ny vecka igen.

Den stora lillasystern.
Jag och den starkalugnatrygga. Nu med fräknar igen. Älskar ihjäl mig.

Gå försiktigt, akta dig. Kras!

Varför är det alltid så att när man håller som hårdast och går som försiktigtast – så snubblar man. Det är alltid just när man inte får, som man tappar glashelvetet och det far rätt ner i backen. Kras! Tusen bitar. Det går ju aldrig i två eller tre liksom. Aldrig jämna och fina glasskärvor som man kan limma ihop; Inget Karlssons Klister här inte.

Framför mig ligger glaset som inte går att ersätta i tusen bitar. Och här står jag barfota på marken och försöker lista ut hur jag skall ta mig runt eller över; Förbi utan att skära mig.

Det man inte får ha sönder. Det tappar man i backen.
Det som inte går att laga. Det faller och går i tusen bitar.

“Du är människa. Med ett hjärta.”

Det där hjärtat ändå. Starka papper.

Det bara slår som det slår. Känner som det känner. Likt en trotsig tonåring är det helt omöjligt att tygla eller styra. Det finns ingen av-och-på-knapp. Inget koppel eller halsband. Inget filter som kan filtrera vad som släpps in, och vad som stannar utanför.

Ibland önskar jag att jag hade ett filter; en sköld som kunde skydda för det som skulle komma att dunkabultavärka. Göra ont. Såra. Eller en förstahjälpenlåda åtminstone. Plåster och bandage och sårsprit.

Jag inser att jag aldrig kommer glömma det där samtalet den där helgen. Jag berättar om en incident som gjorde att mitt hjärta ramlade omkull. När det sprang på asfalt i all världens fart snubblade det och skrapade upp knäna. Det blödde. Inte tillräckligt mycket för att vara allvarligt förstås. Men ändå tillräckligt mycket för att skapa ett sår; Ett som med tiden kommer att läka och bli till ärr.

Jag frågar henne hur och varför det kan göra så ont – det blev ju bara ett skrapsår. Jag frågar varför den här incidenten känns, när jag inte alls tycker att den borde.

Hon svarar. Två meningar. Och det liksom räckte. Det blev förstahjälpen med plåster och bandage och sårsprit. Ett och allt på samma gång.

Hon säger: “Du är människa med ett hjärta. Och hjärtat är byggt för att klara sig”